Episod 7 i Bara Börje: Break the Sky

Börje sluter ögonen och småslumrandes känner han hur kryssningsfartyget vibrerar när backen slås i för förbereda för landstigning i Helsingfors.

”Det måste vara så här soldaterna kände när de skulle landstiga i Normandie på Frankrikes västkust 1944.” fantiserar han.

Båten stannar med ett mindre ryck och en mjuk duns mot kajen som effektivt väcker Börje från dagdrömmandet och öppnar verkligheten.

När Börje öppnar ögonen stirrar han in i Niklas intensivt stirrande blick. Niklas har med sig en helt nyinköpt kartong med Falcon Export. Först hade han blivit övertalad av både Siv och Slobodan att INTE ta med sig öl iland, eftersom det säkert fanns att köpa på stan, samt att det skulle bli svettigt att bära omkring på.

Niklas hade lyssnat uppmärksamt på råden, men till slut ändå följt sitt hjärta och köpt ölen. I butiken hade de nämligen lösningen på problemet ”svettigt att bära omkring på”, i form av att sälja små pirror för 49 kr som rymde 5 ölkartonger. En väldans fin lite pirra med gulröda resårband som höll godsakerna på plats.

”Kruxet” (Observera att Niklas aldrig tyckte att det var ett krux) var att man var tvungen att köpa 5 plattor för att få det förmånliga priset på pirran. Så nu stod fyra flak på ”lager” i hytten och en på pirran som skulle med ut Niklas och uppleva Helsingfors.

”Är vi snart framme?” frågar Niklas. Börje som fått denna fråga lite för många gånger av just Niklas sista timmarna började fundera på om allt verkligen stod rätt till hos denne man. Visserligen kunde han förstå att Niklas undrade när de var mer eller mindre på öppet hav, men nu mitt i Helsingfors hamn hade han lite mer svårt att köpa frågeställningen.

”Ja” svarade Börje. ”Väldigt snart. Just nu faktiskt.”

Niklas såg genast nöjd ut och kontrollerade förtöjningen av ölkartongen och var redo för landstigning.

Slobodan stod med Cecilia tätt intill sig och Siv stod en bit bort. En bit bort från Börje, Slobodan, Niklas och Cecilia alltså. Men desto tätare ett gäng grabbar i 18-årsåldern som högljutt stod och skröt vitt och brett om vem som mindes minst av natten. ”Siv har alltså sänkt ribban ytterligare, precis när man trott att det inte finns en lägre nivå” konstaterar Börje.

Hela gänget var klätt för en skön dag på stan. Den ende som utmärkte sig var Niklas som var helt klätt i vitt. Enligt Niklas är det en hyllning till popgruppen Kent som vid en konsert för en massa år sedan uppmanade publiken att komma vitklädda. ”Snacka om att utnytta sin påhittade makt för att få människor att göra knasiga saker. Kents egna marionett-teater” hade Börje själv tänkt den gången när han läste om fenomenet på Expressens web-sida.

Börje gillade inte att klä sig i vitt. Han såg framför sig att sitta vid middagsbordet och käka spagetti med köttfärssås i vita kläder. Just det där mest smarriga momentet när man suger in sista delen av spagettin, brukar ofta medföra ett stänk av köttfärssås. En blå eller svart skjorta klarar sig till synes oskadd från en sådan incident, men en vit… Katastrof.

 

Nu står Niklas, den mest struliga människa Börje känner, helt klädd i vitt. ”Spännande” tänker Börje och upptäcker att han himlar med ögonen, vilket han normalt avskyr när människor gör. ”Det måste jag sluta med, vem fan håller jag på att bli?” tänker Börje och är precis på väg att himla med ögonen innan han denna gång hinner stoppa sig själv.

Tio minuter senare stod hela Team Gullan (Nu utökat med +1 = Cecilia) på fast finsk mark.

Solen sken på Teamet. Börje som är van att agera ledare i sin roll som vice Lagerchef tar kommandot och ställer sig framför gruppen. Han vrider sig själv och gruppen så att det är han som ledare som får solen i ögonen. Det har han lärt sig på en ledarutbildning. Då får han maximal uppmärksamhet från gruppen.

”Team. Nu är vi i ett nytt och främmande land. Vi har korsat ett hav och vi har gjort det tillsammans. Detta är en unik Bonuskryssning vi är på. Enda regeln är No Limits. Det ska vi leva efter idag. Jag har bokat bord på en fantastisk restaurang mitt i stan kl 12. Det är om två och en halv timme. Jag föreslår att vi tar en sakta promenad mot stan och ser oss om lite grann innan det är dags för en magisk lunch. Hur låter det?”

Börje var för jävla nöjd med sitt tal. Vilken ledare han var! I klass med Al Pacino i filmen ”Any given Sunday”. Bra film. Börje skulle nog sett den många fler gånger om det inte var för den där scenen där den amerikanska fotbollsspelaren gick förbi kameran helt naken (eller hade han handduken över axeln?). Den scenen tog liksom ner honom på jorden igen efter Al´s fantastiska tal. Typiskt att Ella skulle tjata om just den filmen varje gång en mysig filmkväll kom på tal.

Med solen i ögonen försökte Börje utläsa några reaktioner hos gänget. Det blev inga spontana jubel, utan mer lågmälda leenden. Det var heller inte så dumt.

Gänget gick mot stan. Börje först, Siv tvåa, Slobodan och Cecilia trea tätt omslingrade om varandra. På fjärde plats ingen alls. På femte plats ingen alls. På sjätte plats som en liten sur treåring som vare sig ville eller kunde hålla samma tempo som storebrorsan, kom Niklas dragandes på sin pirra. Pirran var inte gjord för att dras vare sig längre sträckor eller på ojämnt underlag, så hjulen skevade redan rejält. Niklas kompenserade detta med ett lägre tempo.

”Ja ja, vi har inte bråttom. Vi har ju faktiskt semester” förkunnar Börje och sänker tempot till en treårings.

Efter att den mer långsamma än långa promenaden var över så valde gänget att slappa i en park mitt i staden. Mitt emot parken fanns en kiosk där de köpte en varsin flaska vatten, som de tog med sig bort till en grupp bord och stolar där de slog sig ned. Tillsammans njöt de av det fina vädret och lugnet runt om dem.

Ett gäng lokala A-lagare satt på en parkbänk en bit bort och observerade Team Gullan med växande intresse. De diskuterade något med högre och högre röster, men i och med att ingen i Team Gullan kunde finska så var det ingen som förstod vad som avhandlades.

Efter en stund kom A-lagarna fram till vårt gäng och visade med lika tydligt som improviserat teckenspråk att de ville smaka av vattnet.

”Vad fan ska de med vårt vatten till?” frågade Börje Niklas som bara ryckte på axlarna. ”Ingen aning. Antar att de är törstiga som vi?”
A-lagarna blev mer och mer hetsiga och till slut gav Niklas en av A-lagarna sin flaska vatten.

Glädjen lyste i ögonen hos A-lagaren och han snurrade bort korken, kastade den över axeln, och började girigt halsa ur flaskan. Efter att halva flaskans innehåll var i A-lagarens strupe frös han i rörelsen och spärrade upp ögonen. Han böjde sig fram och spottade ut allt i en fontän ur munnen.

”Aaaaargh! Vesi. Vesi.” skrek han och kastade flaskan på marken framför Niklas och vände på klacken och gick tillbaks till kompisarna.

Slobodan började skratta: ”Stackaren trodde det var sprit i våra flaskor! Vilken luring!”
Nu var lusten att slappa i parken som bortblåst vilket passade bra då det började bli dags för lunch.

Restaurang Bystro där Börje bokat lunchen var imponerande. Rätter från det Slaviska köket och en stor öl och vodkabar. I ärlighetens namn var stället nog lite för fint för Börje, Niklas, Slobodan, Cecilia och Siv, men ”varför inte ligga en klass över sin egen istället för att ligga en klass under?” hade Börje resonerat.

En svensktalande hovmästare tog emot dem och hälsade välkommen på ett artigt men lite stelt sätt: ”Välkomna till Bystro mitt herrskap. Följ mig till ert bord.”

”Tackarrrrrrr!” säger Slobodan som ibland tycker att det är kul att lägga till ett par extra ”r” på slutet av ”Tackar!”. Slobodan har fått det från en TV-serie som han inte minns namnet på.

”Tack” säger även Niklas och går förbi Hovmästaren.

”Stopp! Den där vagnen kan du inte ta in i matsalen.” säger Hovmästaren samtidigt som han pekar på Niklas pirra och skakar pedagogiskt på huvudet.

”Va? Varför då?” svarar Niklas och håller ännu lite hårdare om pirrans handtag.

”Det finns inte plats för den i matsalen. Du får ställa den i garderoben.” Hovmästaren ser rejält bestämd ut och lägger armarna i kors över bröstet.
Börje känner sig tvungen att gripa in: ”Det blir fint. Kom Niklas så ställer vi pirran i garderoben. Där är den säker.”

Efter att ha lämnat pirran i garderoben och fått hovmästaren att ge dem ett bord placerat så att Niklas kan ha en rimlig uppsikt över garderobens ingång, är det äntligen dags för mat.

Börje har på mailväg innan resan redan gjort upp om menyn med restaurangen. Det som ska stämmas av är dryck. I och med att de är på en restaurang som är expert på god öl och vodka så är det just en varsin god öl och vodka som tas till bordet. En god Slottskällans Nordic tillsammans med en helt genomskinlig och iskall Moskovskaya.

Första rätten kom in på bordet.

Niklas viskar mot Börje: ”Men för fan Börje. Jag hatar fiskbullar.” Innan Börje hinner svara svarar servitören ”Fint. Då kommer du älska de här Pilgrimsmusslorna.” Slobodan och Cecilia skrattar åt Niklas helt oplanerade komik.

Förrätten är galet god och alla njuter stort. Till varmrätt får de långkok på lamm som tydligen är en rysk gammal specialitet och den smakar fantastiskt tillsammans med ett nytt glas öl och en ny vodka till.

När lunchen börjar närma sig sitt slut och tallrikarna är tomma, sitter det numera utökade Team Gullan mätta och dästa runt bordet.

Slobodan tar sin gaffel och slår lätt mot sitt ölglas med ett fint klingande och ställer sig samtidigt upp.

”Tal, tal, tal, tal!” börjar Siv sjunga taktfast och Niklas hänger på, självklart i otakt.

”Vänner!” börjar Slobodan.”Som ni vet finns det en man vi har att tacka för denna resa. Börje. Tack Börje för att du valde att fira din bonus tillsammans med just oss!”

”SKÅL!”

”SKÅL!” svarar alla och höjer sina ölglas mot Slobodan och Börje.

Slobodan fortsätter: ”Vi har en liten överraskning till dig Börje, som tack för att du tar med oss på denna lyx. Men vi vill att det ska vara en överraskning en stund till, så jag vill att du tar på dig den här ögonbindeln. Lita på oss Börje.”

Börje blir glatt nervös och tankarna börjar snurra: ”Vad är på gång? Något sådant här har inte hänt sedan min svensexa med grabbarna och då stod 5 timmars förnedring på schemat.” tänkte han. Svensexan hade varit en helt galen tillställning. Finalen på det hela hade varit att hissa upp Börje i taket med största lagertrucken och tejpat fast honom med silvertejp runt en av takstolarna. Självklart hade det varit långt över alla gränser och det hade blivit ett jävla liv. Arbetsgivaren var förbannad, facket var förbannat, skyddsombudet var förbannad och Börje var förbannad. Två av hans polare hade fått sparken och en annan fick en skriftlig varning och det gav en rätt bitter eftersmak av en ”rolig” kväll. Men något sådant kan väl inte stå på schemat nu?

Team Gullan lämnade restaurangen och gick ut till den väntande taxin. De hjälpte snällt Börje in i taxin och gjorde som de sett att polisen i filmer gör när de satte busar i polisbilen, höll handen på Börjes huvud så att han inte skulle slå i någonstans.

Slobodan pratar med taxichaffisen och beställer en körning till Kaivopuisto. Taxin rullar iväg. Efter ca 100 meter skriker Niklas i panik: ”STOPP! ÖLEN!”
Självklart har Niklas glömt sin pirra i garderoben och taxin backar tillbaks till restaurangen så att Niklas får hämta sina dyrgripar.

”Berätta nu, vart ska vi?” ber Börje leendes. Slobodan, Niklas, Siv och Cecilia tittar på varann och skakar på huvudet.

”Nope Börje. Du får snart se.”

Efter en kvart bromsar taxin in och stannar. Team Gullan lastar av och tackar för bra skjuts. Taxin hinner rulla 5-10 meter innan Niklas kommer på att han glömt sitt ”bagage” och springer ikapp och dunkar på taxins tak. Allt löser sig ännu en gång. ”Det går bra nu” tänker Niklas men bestämmer sig samtidigt att inte vara så slarvig framöver. Han kan inte lita på turen gång på gång.

Vid Kaivopuisto ligger Skybreakers, ett eventcenter vars höjdarattraktion (I ordet HÖJDS mest rätta mening!) är ett 150 meter högt bungy jump från en plattform som hissas upp av en gigantisk kran.

Slobodan har en vän som en gång haft sin svensexa där och sedan vännen berättat hur häftigt hoppet var, har Slobodan längtat dit. Inte efter att hoppa själv, men gärna slänga ned en polare från 150 meter.

Slobodan tar till orda: ”Nu är vi framme Börje! Snart ska du få ta av dig ögonbindeln.”

Team Gullan ställer Börje lite åt sidan och tar ett taktiksnack. Slobodan har tänkt att en av dem ska följa med Börje upp till plattformen. Han själv kan tyvärr inte göra det då han har problem med en vaxpropp vilket gör höga höjder obehagliga. ”Annars hade jag SJÄLVKLART gjort det.” försäkrar han dock.

Siv avslöjar att hon har en inopererad pacemaker och att det vore synnerligt olämpligt att skicka upp henne på en sådan höjd. ”Synd. För det ser väldigt roligt ut.” säger hon men är lite för likblek när hon tittar upp mot kranen för att någon ska tro henne.

”Ja ha” säger Niklas. ”Det ser ut som att det får bli jag som hänger med upp. Men jag måste fasen på muggen först.”

”Fint” säger Slobodan. ”Så får det bli. Niklas åker med Börje upp i kranen.”

Niklas kvistar bort till toaletterna och resten av gänget går till Börje.

Slobodan kilar bort till tjejerna som sköter attraktionen. Efter 5 minuter dividerande kommer han tillbaks till Team Gullan.

”Kom här Börje. Om 10 minuter börjar det roliga.” Slobodan tar försiktigt tag i Börjes axel och leder honom till plattformen som är fäst i den gigantiska kranbilens krok.

Nu står Börje på plattformen och Slobodan bredvid. ”Fasen vad kul det här ska bli Börje. Jag är lite avis!” säger Slobodan och visar Cecilia och Siv att han har fingrarna i kors bakom ryggen.

En av tjejerna från Skybreakers kliver fram och frågar om de är redo att åka upp. ”Nej för fan” säger Slobodan. ”Jag kan tyvärr inte följa med. Min läkare har förbjudit mig sådana här lekar på grund av mitt höga blodtryck”. Han tar ett par steg bort från plattformen för att tydligt visa att han INTE hör hemma på densamma. Cecilia dyker upp bakom Slobodan: ”Var det inte vaxproppen som ställde till det för dig?” och knuffar honom lätt i sidan och blinkar med ena ögat.

Slobodan bryr sig inte om piken utan börjar ropa på Niklas. ”Niklas! Niiiiiiiklaaaaas! Det är dags nu. Kom igen!”

Niklas kommer springande med andan i halsen. ”Fan Slobodan, det var kö till muggen. Jag hann inte in. Det är lite kritiskt om man säger så.” Slobodan spänner blicken i Niklas. ”För helvete Niklas. Nu biter VI ihop och gör det här. Skita får du göra sen. Tänk på något annat.”

Niklas började tänka på sin undulat som är kvar hemma i lägenheten och det fungerar. Han är inte lika nödig längre.

Niklas kliver på plattformen tillsammans med instruktören som stänger grinden efter dem.

Börje och Niklas står tätt ihop på plattformen, Börje fortsatt med ögonbindeln på. En motor startar och plattformen börjar vinschas uppåt.

Efter 3 minuters vinschande är de uppe på rätt nivå: 150 meter. ”Så!” säger instruktören. ”Då var det dags för det roliga!”

Niklas befriar Börje från ögonbindeln. Börje blinkar ett par sekunder och tittar sedan upp och ut mitt i det ”ingenting” de befann sig i. ”Men för helvete!” utbrister Börje och klamrar hårt fast kring plattformens säkerhetsstaket. ”Vad fan gör vi här???”

”Du ska få hoppa bungy jump!” säger Niklas glatt, till synes helt oberörd inför höjden de befinner sig på.

”No fucking way!” skriker Börje, helt utan att veta varför han väljer att svara på engelska.

Instruktören börjar ge instruktioner till Börje om hur hoppet kommer att gå till. Niklas är lugnet själv och verkar helt oberörd inför höjden.

Börje kan inte slappna av. Det går bara inte. Greppet om staketet är stenhårt.

Nu pratar instruktören om hur selen ska fästas. ”Ska jag visa på din kompis först?” frågar tjejen Börje. Börje nickar sakta. Niklas kliver fram, ivrig att bli provdocka.

Tjejen klär på Niklas selen och visar Börje att former av säkerhetsanordningar. De verkar verkligen ha tänkt på ALLT. Inget ska kunna gå fel.

Niklas känner sig som en superhjälte i selen. ”Satan vad cool han måste se ut nu” tänkte han.

Tjejen visar vart hon kommer att öppna säkerhetsgrinden och hur det kommer gå till när Börje ska hoppa.

Nu är Niklas helt och hållet fastspänd och otroligt nyfiken på hur det ser ut framme vid säkerhetsgrinden. Han går fram till tjejen och frågar om han får titta ned nu när han ändå är fastspänd.

Framme vid tjejen tittar Niklas ner. 150 meter rakt ned till vattnet under plattformen. Det sista Niklas kommer ihåg är en sugande känsla i magen och att det snurrar till i huvudet. Sedan faller han ut ur säkerhetshålet.

”Vad fan! Han hoppade!” skriker tjejen i panik. Börje börjar gråta. Tjejen skriker på finska i en radio ned till instruktörerna på marknivå. Tjejen tittar på Börje: ”Lugn. Din polare sitter fast, det här kommer gå bra. Men nu kommer inte du kunna få hoppa.”

Börje torkar tårarna: ”Ok. Jag får klara mig utan.”

Niklas faller fritt i 50 meter innan gummikabeln börjar bromsa fallet. Då vaknar Niklas i ett rent glädjerus! Vilken känsla! Vilken utsikt! Hääääääärligt!

När gummikabeln har dragits ut maximalt är det dags att fjädra upp igen. Det är då det händer. I Niklas huvud registeras det som en liten lagom prutt. Ett litet utsläpp av luft. Men en varm och klibbig känsla i Niklas nedre regioner får honom att förstå att det kan kanske varit lite mer än luft…. ”FAN. Jag skulle inte haft så mycket vitt på mig.”

Slobodan, Siv och Cecilia står på flotten ute i vattnet och väntar på att Niklas ska landa. De sänker ned plattformen och Niklas försiktigt meter för meter.

Chocken att det var Niklas som kom dykande istället för Börje är över. På något sätt var det bara väntat att något knas skulle ske när Niklas åkte med upp.

När Niklas var 10 meter från flotten så kom nästa chock. Niklas vita kläder var inte så vita längre. Väl nere på plattformen så gjorde även stanken gänget tydligt medvetna om vad som skett.

Niklas mumlar förläget ”jag borde gått på toan” och tittar ned i marken. Slobodan nickar och mumlar ”ja vad fasen tänkte du med”, även han förläget.

Nu är Börje nere.

”Tack för härlig present hörni. Den uppskattades! Någon mer än jag som vill tillbaks till båten?”

 

Följ bloggen genom att registrera din e-mail här på sidan. I mobilversionen finns rutan längst ned och i laptopen hittar du den i högerkanten.

Om du gillar den så vore det jättekul om du trycker just Gilla och kanske till och med delar den.

Tack för att just du följer Börjes raka väg genom livet!

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *